I tisdags var jag och Ellinor i Kibera på studiebesök. Egentligen har det väl inte jättemycket med vår praktik att göra men det är en sak jag velat göra sedan länge och vi tänkte också det kunde vara intressant att se hur organisationer jobbar med olika svårigheter såsom HIV/AIDS, utbildning och miljö i städer i jämförelsevis med på landsbygden som vi är mer vana vid. Det var väldigt intressant. Kibera är Afrikas andra största slum och ligger utanför Nairobi. Där bor mellan 700 000 och 1,2 miljoner människor på en ganska liten yta. Många av dem lever under fattigdomsgränsen och där finns nästan ingen el eller rinnande vatten. Vi var bland annat och hälsade på ett dagis för HIV positiva barn eller barn med HIV positiva föräldrar, en skola, en klinik där kvinnor kan föda sina barn och lite andra organisationer som jobbade med allt från utbildning till trainings i ”how to start income generating activites”.
Kibera var från början tänkt som ett tillfälligt boende plats för människor, problemet är bara det att det nu har funnits i minst 10-15 år och regering fortfarande anser att det bara är tillfälligt och använder det för att rättfärdiga saker som att det inte finns en enda public school i hela Kibera. Jag vet inte exakt hur många av dem 700 000 – 1,2 miljoner som bor där som är barn men jag kan tänka mig att det är ganska många och ingen av dem har tillgång till den så kallade Free Primary Education som ska finnas i landet. Om dem vill ta del av den måste de transportera sig utanför området vilket är tidskrävande och kostamt något som föräldrar som lever på mindre än en dollar/dagen kanske inte nödvändigtvis har råd med.
Det finns ganska många privata skolor i Kibera startade av organisationer eller community men för att de ska kunna gå runt ekonomiskt behöver de ta skolavgifter ifrån barnen vilket igen leder till att de fattigaste och mest utsatta förblir utanför samhället och då i sin tur också fortsatt fattiga och utsatta. Det är ganska frustrerande att se sådant eftersom det finns många småsaker som faktiskt hade kunnat förändras till det bättre ganska enkelt (tycker jag i alla fall). Till exempel borde regeringen ta sitt ansvar och i alla fall se till så att barnen kan gå i skolan. Men jag antar att ibland finns det bara så mycket problem så man vet inte riktigt var man skulle kunna tänkas börja för att lösa det.
Till exempel träffade vi en kvinna på kliniken där kvinnor kommer för att föda barn. Hon hade kommit två veckor tidigare och fött tvillingar. Tvillingarna var föda för tidigt, mamman var HIV positiv, hon hade inte gått på någon medicin under sin graviditet så risken att barnen blivit smittade var relativt stor. Hennes man som tagit henne till kliniken två veckor tidigare (och antagligen också var den som gett henne HIV) hade försvunnit efter att hon fött barnen och inte synts till sen dess. Så där satt hon ensam med två små, för tidigt födda barn som kanske också är HIV positiva utan någon som kunde hjälpa henne.
Eller som när vi besökte förskolan för HIV positiva barn eller barn med HIV positiva föräldrar. Jag tror det var bland det jobbigaste jag gjort på länge, inte för att barnen var sjuka eller såg sjuka ut för det gjorde de inte, det var snarare tvärtom. De var glada, sjöng sånger och dansade. Det som var så jobbigt är att tänka att barn så små redan från det att dem föddes var infekterade med en sjukdom som kommer att döda dem. Dem hade inte ens en chans att ta beslutet att vara ansvariga eller oansvariga när det kom till att skydda sig mot sjukdomen för det hade någon annan redan gjort åt dem.
Jag tror det är första gången jag har kommit riktigt nära inpå hemskheterna som kommer med HIV. Inte för att jag inte är medveten eller är naiv och har förnekat det utan snarare bara att den delen av HIV som jag har sett är oftast vuxna människor som blir smittade för att dem inte skyddat sig eller delat sprutor eller vad som. På nått sätt känns det annorlunda som många av dem ändå hade möjligheten att vara ansvariga men inte var det på grund av whatever. Men dem barnen deras framtid var förstörd innan dem ens var födda, få av dem kommer bli äldre än 15 år…bara så jävla frustrerande och smärtsamt och onödigt. Onödigt för föräldrarna kunde ha skyddat sig, onödigt för mamman kunde fått mediciner om inte internationella avtal och idiotiska läkemedelsföretag hellre vill tjäna lite pengar än hjälpa folk. Onödigt på alla sätt och vis…
Kibera var från början tänkt som ett tillfälligt boende plats för människor, problemet är bara det att det nu har funnits i minst 10-15 år och regering fortfarande anser att det bara är tillfälligt och använder det för att rättfärdiga saker som att det inte finns en enda public school i hela Kibera. Jag vet inte exakt hur många av dem 700 000 – 1,2 miljoner som bor där som är barn men jag kan tänka mig att det är ganska många och ingen av dem har tillgång till den så kallade Free Primary Education som ska finnas i landet. Om dem vill ta del av den måste de transportera sig utanför området vilket är tidskrävande och kostamt något som föräldrar som lever på mindre än en dollar/dagen kanske inte nödvändigtvis har råd med.
Det finns ganska många privata skolor i Kibera startade av organisationer eller community men för att de ska kunna gå runt ekonomiskt behöver de ta skolavgifter ifrån barnen vilket igen leder till att de fattigaste och mest utsatta förblir utanför samhället och då i sin tur också fortsatt fattiga och utsatta. Det är ganska frustrerande att se sådant eftersom det finns många småsaker som faktiskt hade kunnat förändras till det bättre ganska enkelt (tycker jag i alla fall). Till exempel borde regeringen ta sitt ansvar och i alla fall se till så att barnen kan gå i skolan. Men jag antar att ibland finns det bara så mycket problem så man vet inte riktigt var man skulle kunna tänkas börja för att lösa det.
Till exempel träffade vi en kvinna på kliniken där kvinnor kommer för att föda barn. Hon hade kommit två veckor tidigare och fött tvillingar. Tvillingarna var föda för tidigt, mamman var HIV positiv, hon hade inte gått på någon medicin under sin graviditet så risken att barnen blivit smittade var relativt stor. Hennes man som tagit henne till kliniken två veckor tidigare (och antagligen också var den som gett henne HIV) hade försvunnit efter att hon fött barnen och inte synts till sen dess. Så där satt hon ensam med två små, för tidigt födda barn som kanske också är HIV positiva utan någon som kunde hjälpa henne.
Eller som när vi besökte förskolan för HIV positiva barn eller barn med HIV positiva föräldrar. Jag tror det var bland det jobbigaste jag gjort på länge, inte för att barnen var sjuka eller såg sjuka ut för det gjorde de inte, det var snarare tvärtom. De var glada, sjöng sånger och dansade. Det som var så jobbigt är att tänka att barn så små redan från det att dem föddes var infekterade med en sjukdom som kommer att döda dem. Dem hade inte ens en chans att ta beslutet att vara ansvariga eller oansvariga när det kom till att skydda sig mot sjukdomen för det hade någon annan redan gjort åt dem.
Jag tror det är första gången jag har kommit riktigt nära inpå hemskheterna som kommer med HIV. Inte för att jag inte är medveten eller är naiv och har förnekat det utan snarare bara att den delen av HIV som jag har sett är oftast vuxna människor som blir smittade för att dem inte skyddat sig eller delat sprutor eller vad som. På nått sätt känns det annorlunda som många av dem ändå hade möjligheten att vara ansvariga men inte var det på grund av whatever. Men dem barnen deras framtid var förstörd innan dem ens var födda, få av dem kommer bli äldre än 15 år…bara så jävla frustrerande och smärtsamt och onödigt. Onödigt för föräldrarna kunde ha skyddat sig, onödigt för mamman kunde fått mediciner om inte internationella avtal och idiotiska läkemedelsföretag hellre vill tjäna lite pengar än hjälpa folk. Onödigt på alla sätt och vis…
