Halva tiden gått…
Så nu har halva tiden här gått och jag har kommit fram till att jag är extremt dålig på att skriva blogg. För er som försöker hålla er uppdaterade (mamma och pappa : ) ber jag om ursäkt för detta.
Insåg för några dagar sedan att det är nu snart 1 månad till jag fyller år vilket innebär att det är 2 månader till jul och 2 och en halv tills jag åker hem igen. Det känns väldigt konstigt att tänka så, speciellt eftersom tiden gått så fort hitintills är jag lite rädd för att dessa två månaderna också kommer springa ifrån mig.
Jag sitter just nu hos min arabiska lärare och lånar han el. Har sedan en månad tillbaka nu börjat lära mig arabiska. Jag och Ellinor tar lektioner 3 gånger i veckan och sakta men säkert börjar vi lära oss lite. Men det är svårt, väldigt väldigt svårt och jag håller därför på att planera in en längre visit till ett arabiskttalande land i den närmsta framtiden så jag kan lära mig det ordentligt.
Mitt arbete här går lite upp och ner, det gör även mina känslor om själva stället. Vissa dagar tycker jag det är jättetrevligt här och är otroligt glad att jag är här. Andra dagar vill jag inget annat än komma här ifrån. Jag tror mina tråkiga känslor jag har om stället ibland bottnar sig mycket i att vi har kommit i mitten av en ganska så stor konflik som finns i byn på grund av vitingarnas närvaro här. Som jag kanske skrivit tidigare så brukade den svenska organisatonen TWIGA (som vi typ är här med) att samarbeta med en lokal self help group som hette Noontoto farmers. Dem visade sig sedan vara korrupta och TWIGA slutade sitt samarbete med dem. Byn har sedan dess varit uppdelad i en del som står på vitingarns sida och en del som står på den lokala organisationens sida. Vi har kommit någonstans däremellan eftersom vi officiellt inte är här genom TWIGA utan Österlens folkhögskola men fortfarande anses vara TWIGA av alla här i byn (oavsett hur mycket vi protesterar och försöker förklara att vi inte är det). Vi får även (på grund av många människors oförmåga att separera oss från tidigare studenter som varit här) stå till svars och ta konsekvenserna för diverse galna saker som dem har gjort. Då pratar vi allt från 7 pojkvänner samtidigt till öppna bråk, slagningar och jag vet inte allt. Jag säger en sak: Olmaday wazungu (galna vitingar)!
Vi som är här nu försöker vårt bästa för att hålla oss så neutrala som möjligt och för att så lite som möjligt bli associerade med människorna som varit här tidigare…det är minst sagt inte lätt…
Men eftersom jag inte kan göra mycket mer åt det än vad jag redan gör har jag bestämt mig för att bara acceptera att det är så det ligger till och få ut som mycket som jag möjligt kan av min tid (därav arabiskan). Jag spenderar resten av min tid med att försöka få något vettigt gjort: från seminarium om föreningskunskap till hälsodagar på skolor. Samtidigt som jag försöker uppleva så mycket som jag kan av deras kultur. Det innebär många middagar hemma hos folk, övernattningar hos grannar och vänner samt diverse ceremonier.
Trots problem som det ofta innebär att vara här är jag på det stora hela väldigt glad att jag faktiskt är här och njuter av alla upplevelser jag får och allt jag lär mig.

I tisdags var jag och Ellinor i Kibera på studiebesök. Egentligen har det väl inte jättemycket med vår praktik att göra men det är en sak jag velat göra sedan länge och vi tänkte också det kunde vara intressant att se hur organisationer jobbar med olika svårigheter såsom HIV/AIDS, utbildning och miljö i städer i jämförelsevis med på landsbygden som vi är mer vana vid. Det var väldigt intressant. Kibera är Afrikas andra största slum och ligger utanför Nairobi. Där bor mellan 700 000 och 1,2 miljoner människor på en ganska liten yta. Många av dem lever under fattigdomsgränsen och där finns nästan ingen el eller rinnande vatten. Vi var bland annat och hälsade på ett dagis för HIV positiva barn eller barn med HIV positiva föräldrar, en skola, en klinik där kvinnor kan föda sina barn och lite andra organisationer som jobbade med allt från utbildning till trainings i ”how to start income generating activites”.
Kibera var från början tänkt som ett tillfälligt boende plats för människor, problemet är bara det att det nu har funnits i minst 10-15 år och regering fortfarande anser att det bara är tillfälligt och använder det för att rättfärdiga saker som att det inte finns en enda public school i hela Kibera. Jag vet inte exakt hur många av dem 700 000 – 1,2 miljoner som bor där som är barn men jag kan tänka mig att det är ganska många och ingen av dem har tillgång till den så kallade Free Primary Education som ska finnas i landet. Om dem vill ta del av den måste de transportera sig utanför området vilket är tidskrävande och kostamt något som föräldrar som lever på mindre än en dollar/dagen kanske inte nödvändigtvis har råd med.
Det finns ganska många privata skolor i Kibera startade av organisationer eller community men för att de ska kunna gå runt ekonomiskt behöver de ta skolavgifter ifrån barnen vilket igen leder till att de fattigaste och mest utsatta förblir utanför samhället och då i sin tur också fortsatt fattiga och utsatta. Det är ganska frustrerande att se sådant eftersom det finns många småsaker som faktiskt hade kunnat förändras till det bättre ganska enkelt (tycker jag i alla fall). Till exempel borde regeringen ta sitt ansvar och i alla fall se till så att barnen kan gå i skolan. Men jag antar att ibland finns det bara så mycket problem så man vet inte riktigt var man skulle kunna tänkas börja för att lösa det.
Till exempel träffade vi en kvinna på kliniken där kvinnor kommer för att föda barn. Hon hade kommit två veckor tidigare och fött tvillingar. Tvillingarna var föda för tidigt, mamman var HIV positiv, hon hade inte gått på någon medicin under sin graviditet så risken att barnen blivit smittade var relativt stor. Hennes man som tagit henne till kliniken två veckor tidigare (och antagligen också var den som gett henne HIV) hade försvunnit efter att hon fött barnen och inte synts till sen dess. Så där satt hon ensam med två små, för tidigt födda barn som kanske också är HIV positiva utan någon som kunde hjälpa henne.
Eller som när vi besökte förskolan för HIV positiva barn eller barn med HIV positiva föräldrar. Jag tror det var bland det jobbigaste jag gjort på länge, inte för att barnen var sjuka eller såg sjuka ut för det gjorde de inte, det var snarare tvärtom. De var glada, sjöng sånger och dansade. Det som var så jobbigt är att tänka att barn så små redan från det att dem föddes var infekterade med en sjukdom som kommer att döda dem. Dem hade inte ens en chans att ta beslutet att vara ansvariga eller oansvariga när det kom till att skydda sig mot sjukdomen för det hade någon annan redan gjort åt dem.
Jag tror det är första gången jag har kommit riktigt nära inpå hemskheterna som kommer med HIV. Inte för att jag inte är medveten eller är naiv och har förnekat det utan snarare bara att den delen av HIV som jag har sett är oftast vuxna människor som blir smittade för att dem inte skyddat sig eller delat sprutor eller vad som. På nått sätt känns det annorlunda som många av dem ändå hade möjligheten att vara ansvariga men inte var det på grund av whatever. Men dem barnen deras framtid var förstörd innan dem ens var födda, få av dem kommer bli äldre än 15 år…bara så jävla frustrerande och smärtsamt och onödigt. Onödigt för föräldrarna kunde ha skyddat sig, onödigt för mamman kunde fått mediciner om inte internationella avtal och idiotiska läkemedelsföretag hellre vill tjäna lite pengar än hjälpa folk. Onödigt på alla sätt och vis…

Så tänkte jag att det äntligen var dags att jag skrev ner något till denna lilla blogg. Jag har nu varit i Kenya i nästan 2 månader och har hunnit se och uppleva en hel del. De första veckorna spenderade jag tillsammans med de andra praktikanterna mycket tid med att bli introducerad till området och dess människor. Vi gick på många möten, åt middag hemma hos folk och hade en kort kurs i Masaier och deras kultur. Efter det började allvaret lite, jag kom igång med min praktik och började gå runt till skolorna i området för att presentera mig. Jag började spendera 2 dagar i veckan på Noontoto primary school som är det skolan som byggdes med pengar ifrån SIDA för 4 år sedan. Skolan är nu statlig men stöds fortfarande av den svenska organisationen Twiga som är aktiv i området sedan några år tillbaka. Jag började även se på möjligheterna att starta upp ett samarbete mellan 4 olika primary skolor som ligger relativt nära varandra med syftet att stärka deras kapacitet. Detta var min idé från början men allt eftersom tiden går börjar jag inse att det kanske inte är den bästa lösningen eller ens något som är jätteönskvärt ifrån deras sida. En skola har visat ett stort intresse och tyckt det var en bra idé medan vissa varit ganska likgiltiga inför det. Detta har fått mig att börja tänka om lite och planera mera om hur jag ska göra.

Jag har även börjat jobba med ungdomsorganisationen Matapato learners association som det också var tänkt från början. Efter en workshop med dem insåg jag (tillsammans med Ellinor som jag jobbar tillsammans med när det gäller detta)att vi antagligen kommer behöva spendera ännu mera tid än vad vi från början tänkt åt att stärka denna organisation som minst sagt har lite svagare sidor. Både jag och Ellinor känner att detta faktiskt är något konkret vi kan jobba med under vår tid här som kan få något resultat så det inte bara blir 7 månader av inget direkt gjort.

Utöver själva arbetet har jag lärt mig väldigt mycket om samhället här. När vi hade workshopen flyttade vi tillfälligt bort till en annan by cirka 2 timmar bort ifrån där vi bor eftersom organisationen är mest aktiv där. Jag bodde därför 2 veckor hemma hos en masaj familj där. Vi sov (jag och Ellinor) tillsammans med barnen i en säng gjord av kohud full av bedbugs. Jag hjälpe mammorna i huset (dom är 2 eftersom masaj män gifter sig med flera kvinnor) att hämta vatten med hjälp av åsnor nere vid vattenhålet, att valla fåren och getterna och att hämta ved och laga mat. Att bo där har verkligen varit en jättetrevlig upplevelse även om jag efter sovit i en inrökt hydda i 2 veckor tror jag lider av lite av en rökhosta/bronkit.

Efter vi hade bott däri en vecka blev vi medbjudna till en ceremoni. Mammorna och vår tolk (vars familj det var vi bodde med) insisterade på att vi skulle följa med för att då skulle vi verkligen få se hur masajkulturen är. Vi tvekade eftersom ceremonin var för en flicka som skulle bli omskuren men lät oss tillslut bli övertalade och följde med. Väl där började vi ganska snabbt ångra vårt beslut eftersom vi insåg ganska snart att vi genom att gå dit indirekt stödde inte bara att en liten flicka skulle bli omskuren och förlora chansen till ett normalt sexliv utan även (vad som i Sverige skulle kallas pedofili) att krigarna hade sex med the ”ripe girls” vilket innebar flickor inte mycket äldre än 10år. För att jag inte riktigt kunde acceptera att det kunde vara så att 25 eller mer krigare skulle ha sex med 5 flickor i 10 års ålder var jag tvungen att fråga 3 olika människor rätt ut ”so you mean that these girl are going to have sex with the warriors???” Alla 3 gånger fick jag samma svar: ”yes”.

Efter spenderat eftermiddagen på ceremonin gick vi tillbaka hem, jag ganska upprörd efter ha fått en sådan pladask direkt kontakt med en väldigt dålig sida av denna kulturen. Mest av allt var jag väldigt arg på mig själv för att jag ens överhuvudtaget hade gått dit eftersom att gå dit är detsamma som att indirekt stödja något jag är väldigt mycket emot. Kvinnlig omskärelse är förbjudet enligt kenyansk lag men att implementera den lagen verkar gå väldigt dåligt. När vi gick på ceremonin träffade vi bland annat på assistant chief vilket är en person som jobbar för regeringen. Om han går dit och uppenbarligen då visar att han inte bryr sig så mycket om lagen varför ska då någon annan göra det?

Men det finns väldigt mycket bra med kulturen här också, finns en tendens att bara fokusera på negativa saker. Men sättet som samhället håller ihop och hjälper varandra tycker jag är väldigt bra och gör dem väldigt starka som en grupp, vilket nog också är varför dem har lyckats bevara sin kultur så pass bra som dem har.

Första veckan i Tanzania

Jag har nu anlänt till Tanzania och det känns otroligt skönt att vara tillbaka. På ett sett känns det som om jag aldrig lämnade Tanzania för man kommer in i allting så snabbt igen, men samtidigt märker jag att det senaste året har förändrat min syn på mycket här också. Svårt att förklara utan att skriva en hel roman men kort sagt så tror jag att jag eller Tanzania har förändrats mycket det senaste året. Antagligen har vi både förändrats (och förhoppningsviss är det till nått bättre?).
Har faktiskt varit ganska effektiv mina första dagar här även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag har gjort … men det känns bra.
Jag bor på barnhemmet och det är trevligt att ha alla barnen runt omkring. Imorgon ska jag till Universitet och besöka lite gamla professorer och vänner.
Min plan för dessa 3 veckorna i Tanzania är lite diffus har jag märk, vet inte riktigt om jag vill åka till Zanzibar eller om jag borde åka lite tidigare till Kenya och åka till Mombasa … svåra beslut?
Borde även ta kontakt med lite gamla organisationer så jag kan göra någon form av uppföljning på min C-uppsats. Kesho Kesho…
Gick precis igenom min arbetsplan för praktiken i Kenya och det känns väldigt bra faktiskt. All ångest och osäkerhet jag hade tidigare har liksom försvunnit och nu känns det som allt bara kommer bli väldigt bra. Jag får hoppas det verkligen blir så.
Ikväll ska jag och några andra passa en kompis hus eftersom han ska resa bort ett par dagar och kan tydligen inte lämna huset ensamt. Det passar mig väldigt bra eftersom han har både vatten och fläkt i sitt hus! Något vi lider brist av på barnhemmet.

Ok, meningen med denna blogg är att skriva lite om min praktik i Enkokidongoi, Kenya. Praktiken är en del av "praktikantutbildningen" på Österlens Folkhögskola. Jag har precis avslutat den förberedande kursen på skolan och ska nu spendera 3 veckor att bli färdig med min c-uppsats innan jag åker på ytterligare 3 veckors semester i Tanzania innan praktiken börjar i Juni. Allt är förberett och betalt, Sida står för det mesta, inklusive flygresan (vilket är trevligt ju). Tanken med min praktik är att jobba med rätten till utbildning och kvalitativ utbildning i denna by. Där finns en grundskola där jag kommer spendera mesta av min tid. Igår var jag ute och handlade lite inför resan: en väska, gummistövlar och en världskarta blev det (vet inte hur användbart det är men ändå!?). Jag kommer inte ha så stabilt internet där jag ska bo i Kenya men det är måttligt nära till Nairobi (3 h) så jag ska väl lyckas skriva lite då och då... Tills dess, håll till godo...eller vad man säger!