Halva tiden gått…
Så nu har halva tiden här gått och jag har kommit fram till att jag är extremt dålig på att skriva blogg. För er som försöker hålla er uppdaterade (mamma och pappa : ) ber jag om ursäkt för detta.
Insåg för några dagar sedan att det är nu snart 1 månad till jag fyller år vilket innebär att det är 2 månader till jul och 2 och en halv tills jag åker hem igen. Det känns väldigt konstigt att tänka så, speciellt eftersom tiden gått så fort hitintills är jag lite rädd för att dessa två månaderna också kommer springa ifrån mig.
Jag sitter just nu hos min arabiska lärare och lånar han el. Har sedan en månad tillbaka nu börjat lära mig arabiska. Jag och Ellinor tar lektioner 3 gånger i veckan och sakta men säkert börjar vi lära oss lite. Men det är svårt, väldigt väldigt svårt och jag håller därför på att planera in en längre visit till ett arabiskttalande land i den närmsta framtiden så jag kan lära mig det ordentligt.
Mitt arbete här går lite upp och ner, det gör även mina känslor om själva stället. Vissa dagar tycker jag det är jättetrevligt här och är otroligt glad att jag är här. Andra dagar vill jag inget annat än komma här ifrån. Jag tror mina tråkiga känslor jag har om stället ibland bottnar sig mycket i att vi har kommit i mitten av en ganska så stor konflik som finns i byn på grund av vitingarnas närvaro här. Som jag kanske skrivit tidigare så brukade den svenska organisatonen TWIGA (som vi typ är här med) att samarbeta med en lokal self help group som hette Noontoto farmers. Dem visade sig sedan vara korrupta och TWIGA slutade sitt samarbete med dem. Byn har sedan dess varit uppdelad i en del som står på vitingarns sida och en del som står på den lokala organisationens sida. Vi har kommit någonstans däremellan eftersom vi officiellt inte är här genom TWIGA utan Österlens folkhögskola men fortfarande anses vara TWIGA av alla här i byn (oavsett hur mycket vi protesterar och försöker förklara att vi inte är det). Vi får även (på grund av många människors oförmåga att separera oss från tidigare studenter som varit här) stå till svars och ta konsekvenserna för diverse galna saker som dem har gjort. Då pratar vi allt från 7 pojkvänner samtidigt till öppna bråk, slagningar och jag vet inte allt. Jag säger en sak: Olmaday wazungu (galna vitingar)!
Vi som är här nu försöker vårt bästa för att hålla oss så neutrala som möjligt och för att så lite som möjligt bli associerade med människorna som varit här tidigare…det är minst sagt inte lätt…
Men eftersom jag inte kan göra mycket mer åt det än vad jag redan gör har jag bestämt mig för att bara acceptera att det är så det ligger till och få ut som mycket som jag möjligt kan av min tid (därav arabiskan). Jag spenderar resten av min tid med att försöka få något vettigt gjort: från seminarium om föreningskunskap till hälsodagar på skolor. Samtidigt som jag försöker uppleva så mycket som jag kan av deras kultur. Det innebär många middagar hemma hos folk, övernattningar hos grannar och vänner samt diverse ceremonier.
Trots problem som det ofta innebär att vara här är jag på det stora hela väldigt glad att jag faktiskt är här och njuter av alla upplevelser jag får och allt jag lär mig.